Kasabergets naturstig

Kasabergsskogen är det största enhetliga grönområdet i Grankulla. Inom det ca 50 hektar stora området finns bland annat värdefulla bergiga skogsområden, hassellundar och andra lundar längs en bäck, en myr, flyttblock, ett område som håller på att utvecklas till urskog samt ett värdefullt område med berghällar. Ungefär 19 hektar av området är naturskyddsområden. Staden äger cirka 2/3 av Kasabergsskogen.

Här kan du njuta av lugnet i naturen, plocka bär och svamp eller koka kaffe på traditionellt vis i en sotig panna vid områdets vindskydd. Genom området går också ett populärt motionsspår som om vintrarna är skidspår.

Genom området löper en cirka 3 km lång naturstig. Längs naturstigen finns fem tematavlor som berättar om områdets natur. Därtill finns det ytterligare sex stolpar med QR-koder som ger dig tillgång till de andra informationstavlorna längs naturstigen. Det tar cirka 1 timme att i lugn och ro bekanta sig med naturstigen.

En del av Kasabergets naturstig går genom ett naturskyddsområde. Kom ihåg att värna om träd, växter, djur och terrängen även utanför skyddsområdena. Hundar och andra sällskapsdjur ska hållas kopplade året runt i hela Kasabergets skogsområde. Via QR-koden kan du läsa mer om naturskyddsområdets skyddsbestämmelser på stadens webbplats

Städer och tätorter byggs allt tätare och effektivare. Skogar och parker har fått ge vika för bebyggelse samtidigt som grönområdena har fått allt större betydelse för människans välbefinnande. Träden filtrerar luftföroreningar och genom assimilation producerar de syre. Skogarna fungerar som stadens lungor.

Kasabergsområdets huvudträdarter är gran och tall, men också lövträdarter som rönn och björk är vanliga. Björkar som växer på moränmark är oftast vårtbjörkar. Gamla vårtbjörkar känns lätt igen på sin barkbeklädda stam och sina hängande grenar och kallas därför ofta för hängbjörk. Glasbjörk finner man vid stränder och på kärrmarker.

Visste du det här?

Genom att studera grenar och blad kan man skilja på vårt- och glasbjörk. Vårtbjörkens blad är trekantiga och spetsiga och årsskotten har hartsvårtor. Den traditionella bastukvasten binds av vårtbjörk. Glasbjörken har ovala, kortspetsade blad med enkelsågad bladkant.

Myror lever i stora välorganiserade samhällen med ett myller av gångar och rum för ägg, larver och puppor. Samhället anläggs vanligtvis under marken och kan, som för stackmyran, ha en stack av jord eller växtdelar ovan jord. Själva stacken fungerar som en solfångare och genom öppningar kan klimatet i stacken och de underjordiska delarna regleras.

I Finland förekommer det cirka femtio myrarter, av vilka fem bygger stackar. Om myrstackarna får vara i fred för skogsavverkningar och vandalism kan stora stackar innehålla mellan 100 000 och 1 miljon myror. I extrema fall kan det finnas flera miljoner myror i ett stort samhälle, som då omfattar hundratals stackar som leds av en eller flera drottningar. Resten är arbetsmyror, som sköter om stacken, försvarar den och skaffa näring. Hanar och fortplantningsdugliga honor föds en gång om året. Sedan hanarna svärmat och befruktat honorna dör de

Myror lever i stora välorganiserade samhällen med ett myller av gångar och rum för ägg, larver och puppor. Samhället anläggs vanligtvis under marken och kan, som för stackmyran, ha en stack av jord eller växtdelar ovan jord. Själva stacken fungerar som en solfångare och genom öppningar kan klimatet i stacken och de underjordiska delarna regleras. I Finland förekommer det cirka femtio myrarter, av vilka fem bygger stackar. Om myrstackarna får vara i fred för skogsavverkningar och vandalism kan stora stackar innehålla mellan 100 000 och 1 miljon myror. I extrema fall kan det finnas flera miljoner myror i ett stort samhälle, som då omfattar hundratals stackar som leds av en eller flera drottningar. Resten är arbetsmyror, som sköter om stacken, försvarar den och skaffa näring. Hanar och fortplantningsdugliga honor föds en gång om året. Sedan hanarna svärmat och befruktat honorna dör de.

Visste du det här?

Förr i tiden ansåg man att man kunde sänka feber genom att svälja levande myror och myrsyra användes för att bota olika typer av hudsjukdomar.

******

Mossorna är enkla små sporväxter som har små eller inga blad. Mossor saknar rötter och upptar det vatten och de näringsämnen de behöver direkt genom porer på växtens yta. I Finland känner man till närmare 900 olika mossarter. Mossorna indelas i tre skilda divisioner: nålfruktsmossor, levermossor och bladmossor.

Kvast- och husmossorna samt björnmossa, som hör till divisionen bladmossor, växer ofta tillsammans och bildar täta samhällen av mjuka mossmattor på marken, trädstammar, stenar eller stubbar. En del mossor växer på sådana platser där andra växter inte överlever, såsom i djupa, dystra skogar där ljuset inte räcker till för andra växter

Visste du det här?

Förr var det vanligt att man använde mossa som isoleringsmaterial i stockhus och än idag anser man att mossa är ett av de bästa isoleringsmaterialen tack vare dess förmåga att binda och avge fukt på ett effektivt sätt. Mossor används precis som lavar även i textilfärgning.

Vid sidan om granen är tallen (Pinus sylvestris) en av våra viktigaste skogsträdarter. Tallen trivs på karga marker och tål köld, torka och näringsfattigdom, men kräver mycket ljus. Den trivs i lerig moränjord, men växer även på stenig mark samt på torvmarker. Om jordmånen på växtplatsen är tunn, såsom på stenmarker och myrar, är tallarna ofta småväxta och knotiga.

De längsta tallarna i Finland har blivit nästan 40 meter höga och den äldsta tallen har veterligen blivit ca 780 år. Över 200 år gamla tallar har ofta en tjock, sköldpaddslik bark som kallas sköldbark. Sköldbarken skyddar trädet vid skogsbränder samt mot svampangrepp. Tallvirke används vanligtvis som byggmaterial samt till möbler. Av mer högklassigt material tillverkas plywood och skulpturer.

Visste du det här?

Tallens ved är för hård för andra hackspettsarter än spillkråkan. Spillkråkan klarar av att hacka bohål på en säker höjd i tallens övre delar. Spillkråkans bohålor är viktiga boplatser även för andra arter, såsom ugglor, mårdar, flygekorrar och fladdermöss.

Granen (Picea abies) är den sista nykomlingen bland de skogsträd som anlänt hit efter istiden och förekommer idag i hela Finland förutom i de nordligaste fjällregionerna.

Rotsystemet breder ut sig strax under markytan vilket gör att granen dåligt tål torka och stormar. En frisk gran kan bli upp till 40 meter hög och dess stam kan bli till och med 1 meter tjock.

Granen fungerar som näringskälla samt skyddsplats för många organismer. Mesarter som rör sig i flock äter alla inom egna områden i en gran: talltitan äter gärna på granens nedre kvistar nära stammen. Svartmesen och kungsfågeln trivs bäst i kvistens yttre delar medan trädkryparen äter insekter som finns i stammens bark.

Visste du det här?

Granen erbjuder även skydd åt flygekorren. På hösten lönar det sig för skogsvandraren att sänka blicken ner mot sina fötter. Många matsvampar lever nämligen i ett ömsesidigt nyttoförhållande med granen, i symbios, och hjälper arten att ta upp tillräckligt med näringsämnen ur marken.

En lund är en skogstyp med stor artrikedom, vanligen lövträd i rikliga mängder, som växer på närings- och humusrik mark. Lundarna hör till de mest hotade vegetationstyperna i Finland och av landets hela skogsareal består endast en procent av lundar. Kasabergets vackra lundområde är fredat och klassas som naturskyddsområde. Nuförtiden är också en del av de privata markområdena i skogen naturskyddsområden.

Den mest karakteristiska växten för lunden på Kasaberget är hassel. En annan typisk växt är skogstry. På soliga växtplatser kan tryn producera rikligt med röda bär. Trynbären är giftiga. Andra lundväxter på Kasaberget är hässlebrodd, vårärt, storgröe och blåsippa.

Visste du detta?

Vårärten, liksom så många andra lundblomster, vissnar så snart den kommit i vas. Den är vackrast i naturen.

Bergstallar växer långsamt. Ifall de får växa ifred, får de grova grenar och knotiga stammar och blir seglivade martallar. Även odon och skvattram trivs i denna miljö.

I bergssvackorna samlas det lätt vatten och marken hålls fuktig under långa tider. Fukttålig vitmossa erövrar fördjupningarna och ett kärr har uppstått! En frodig oas i en karg bergsmiljö har kommit till.

Efter istiden låg Kasaberget under vatten. Vattnet sköljde bort lösa jordmassor från bergets topp. När vattnet sedan sjönk undan, kunde växtligheten slå rot i bergsprickor och fördjupningar, där det fanns jord.

Det var svårare att erövra kalberg. Mossor och lavar kom först. Bland dem finner man arter som kan leva på regnvatten och klarar tillfällig torka. Sedan kunde kärlväxterna slå rot i moss- och lavvegetationen.

Kasabergsområdet är ett landskapsmässigt, geologiskt och biologiskt viktigt område i Nyland och själva Kasaberget klassas nuförtiden som ett värdefullt bergsområde.

Visste du det här?

Bergsmossor och lavar klarar inte slitage. Håll dig därför till stigarna när du rör dig i området.

När man ser tama ekorrar hoppa omkring i parker och på gårdar, tänker man inte i första hand på att ekorren är ett skyggt skogsdjur. Ekorrarna hör hemma i skogen, men man ser dem sällan. Oftast sitter de högt uppe i toppen av en gran och äter kottar. Ibland kan man se en skymt av dem när de hoppar från gren till gren.

Hoppförmåga behövs, särskilt när det gäller att komma undan en hungrig mård. Ett halsbrytande hopp kan vara den enda räddningen. I parker och på gårdar är tillvaron lika otrygg. Om det inte är katten som ligger på lur, kan ekorrens färd lika lätt sluta under en bil

Visste du det här?

Avgnagda kottar på marken skvallrar om att det bor ekorrar även här. Av ”nattens invånare” trivs också flygekorrar och fladdermöss i Kasabergsområdet.

En välskött parkskog kan också vara öppen och ljus. Det är lätt att röra sig i skogen. I parkskogen kan man träffa på många fågelarter så som bofink, lövsångare och trädpiplärka. De är också de vanligaste fågelarterna i Kasabergsskogen. Människan kan locka ännu fler fåglar till parkskogen genom att hänga upp fågelholkar. Typiska holkbyggare är talgoxen, svartvita flugsnapparen och grå flugsnapparen samt rödstjärten.

Man kan hänga upp holkar vilken årstid som helst, men med tanke på den kommande häckningsperioden är den bästa tiden ändå tidigt på våren. Detta gäller dock inte ugglor som väljer sitt häckningsrevir redan på hösten.

Det spelar ingen roll åt vilket vädersträck fågelholkarna hänger, men de ska helst inte hängas på platser som hela dagen är utsatta för direkt solsken. Det är också bra att tänka på fågelungarnas säkerhet så att kullen, då den lämnar boet, inte hamnar direkt på en gång- eller körväg eller på något annat farligt ställe.

Visste du det här?

Även fladdermössen trivs i för dem avsedda holkar. Nuförtiden ersätter holkarna allt mer de traditionella övervintringsplatserna, så som vindar och uthus, och i Grankulla finns det redan närmare ett hundratal fladdermusholkar.